Hur påverkas man psykiskt

När jag fick beskedet om prostatacancer kändes det ganska lugnt för vetenskapen har kommit långt när det gäller behandling av prostatacancer. Naturligtvis var det inte nån trevlig diagnos men det var inte heller någon dödsdom.
Problemet började efter operationen och de hittade metastaserna i bukhinnan. Beskedet från läkaren dagen efter operationen var att om vi inte gör något var prognosen att jag skulle leva ca 6 månader. Om vi skulle ta bort bara tumören var prognosen ca 12 månader. Därför var vi tvungen att göra något mera radikalt.
Nu började min berg och dalbana i psyket. Ena stunden var jag ok, i nästa stund brast jag ut i tårar.
Jag var tvungen att pusha mig själv och verkligen bestämma mig för att ta fighten. Det är svårt när man ser döden i vitögat och mår dåligt av behandlingen. Missförstå mig rätt, jag är helt inställd på att ta fighten men när man mår som sämst är det svårt att mobilisera kraften och drivet framåt.
Jag tror att det är viktigt att man tillåter sig att släppa ut sorgen över den situation man befinner sig i för att kunna acceptera situationen man befinner sig i och lägga kraften på att vilja bli frisk.

När man är en gammal stöt som jag och har vuxit upp med att man klarar sig själv blir man tvungen att förändra sig i grunden. Det finns inget som är så svårt att acceptera som att man behöver stödet och hjälpen från de som är nära. Här har jag tur som har en sådan kvinna som Pia vid min sida. Hon stöttar mig och hjälper mig igenom vardagen med allt vad det här innebär. Det svåra är att acceptera att man behöver den hjälpen. Men jag har kommit en bit på väg och börjar släppa ner murarna som stoppar en från att ta emot hjälpen. Goda vänner är också något som hjälper till. De behöver egentligen inte göra något praktiskt. Bara vetskapen om att de finns där och bryr sig om hur man mår ger kraft.

Nu har det gått ett tag sedan jag började skriva på den här sidan och hur har psyket påverkats över tid?
Humöret planar ju ut eftersom det är så mycket man måste hålla reda på. Man har ju även landat i vetskapen att man har cancer. Men det kommer stunder där man drabbas av ledsamma stunder. Det är viktigt att låta det ske. Håll inte tillbaka. De stunderna är ventilen som gör att man orkar. Personligen är jag uppfostrad i andan att män gråter inte och vi är stora och starka och ska klara allt själva. Det är något man måste komma ifrån. Var inte rädd att ta emot hjälp och var inte rädd att visa känslor. Jag har lärt mig att det är mer styrka att våga vara sårbar ibland. Sjukdomen och behandlingen påverkar oss olika. Ingens situation är lik den andras men det som är lika för oss alla är att det påverkar oss på djupet. Man måste bestämma sig för att ta fighten och vara medveten om att det kommer bli en kamp. Men man bestämmer sig för att gå segrande ur striden. Man ska inte underskatta kroppens förmåga att kämpa när man har bestämt sig för det.

Den här sidan kommer att kompletteras när jag kommer på något mer att skriva.
Det här är svårt att skriva om men jag har bestämt mig för att vara ärlig och skriva här för att ni ska förstå vad som händer. En förhoppning är även att jag kanske kan hjälpa någon annan att hantera en situation som denna.